Kära dagbok
Jag verkade ha rätt från början: DarkCore skulle slå till igen, och inte bara lite utan som ett stort slag i huvudet. Hur man visste det utan att ens ha varit på deras hemliga oljeplattform är lätt, Självaste Jorviks hjärta: Silvergladebyn var hotad av skuggor från Pandoria som kom ur portaler från marken. Folk var panikslagna där och sprang omkring förvirrat som en myrstack i byn, Himlen förvrängdes av mörka moln, Portalerna som liknade sprickor gav ifrån sig ett starkt ljus av lila och skuggorna med sina röda glödande ögon som svävade sökande efter de panikslagna människorna. Jag var naturligtvis tvungen att undersöka saken närmare, jag hittade borgmästaren och han beskrev om de fruktansvärda händelserna. Kort efter samtalet så dök Alex upp på sin häst Tin-can, hon förklarade att så kallade Garnok-projektet var igång och att jorden låg rysligt till om man inte stoppade det hela. Det rös i hela mig när jag fick höra orden, orden som lät förbjudna i min värd. Jag kom fram till att jag skulle hjälpa...värden att stoppa projektet, och jag hade väl inget annat val, för då skulle ju ändå alla dö eller förslavas?
Först och viktigast var det ju att få bort skuggorna som skrämde vettet ur det stakars folket, Då kom jag på en lysande idé; skuggsugaren (eller vad den där damsugaren hette ;_;) som jag hade använt på skuggorna i Gyllengådarnas dal kunde ju då komma till stor användning, naturligtvis berättade jag detta för Alex och hon lyste upp i hoppet att stoppa skuggorna.
Jag gav mig iväg på min häst Darkmane i fullaste galopp mot Gyllengådarnas dal, och tvärstannade sedan när jag nästan välte omkull Pis magiska kittel. Hon gav mig några svordomar innan hon låter mig gå till tals, Jag berättade att jag behövde skuggsugaren för att stoppa skuggorna i Silvergladebyn. och att Garnok-projektet hade startat. Mina ord behövde inte utvecklas mer innan hon nickade tyst med ett allvarligt uttryck och gav mig skuggsugarnen. När jag började rida därifrån skrek hon till mig att hon hade förbättrat den praktiskt sätt, det gladde mig och jag vinkade med handen innan jag gav mig av.
Tillbaka till Silvergladebyn då, där hade det bara blivit värre och värre, och det var ett faktum att hela byn skulle gå under, Alex stod i centrum och utförde sina magiska konster för att försvara byborna, hon gjorde en gest åt mig att komma till henne, hon sa att jag kunde lämna Darkmane här under tiden jag utförde mina uppgifter,jag lämnade Darkmane hos Alex och begav mig mot närmaste skugga. Det hela utförde jag med galans och jag hamnade inte i någon fara, jag begav mig tillbaka till Alex och fick i uppdrag att bege mig till Fripp.
Väl borta i stenringen så började Fripp tala om mina mystiska kunskaper inom soulriders och ville testa om jag kunde begå blixtens krafter, och det kunde jag. Han sa att genom dessa färdigheter kunde jag stänga sprickorna i silvergladebyn men han talade även om att de inte var de enda jag skulle behöva stänga, nämligen också en hel del andra som kommer att visa sig i framtiden som jag måste ta hand om. Det tryckte ner mig som om jag bar värdens alla berg. Hur länge kunde man fortsätta så här tills självaste Garnok kom ur jorden? Inga invändningar Katt, bättre att du hjälper en att inte lyfta ett finger.
Jag gav Fripp ett hejdå och red till Silvergladebyn, när jag hade kommit fram var det bara att börja täppa igen sprickorna. Efter mödosamma timmar av slit och förtvivlan om att det skulle gå fel, blev jag klar. Folk kom fram ur sina gömställen och började hurra åt mig. Jag var dagens hjälte, vilken ära alltså! Dock ska jag inte andas ut en, jag har fortfarande mycket jobb med att täppa igen andra sprickor. Jag måste ursäkta mig, jag har inte tid att skriva mer i dagboken jag måste nämligen iväg på ett nytt uppdrag *suck*, vi hörs.
/Katarina Riverwood
