0 Läs mer >>
 
 
Som vanligt: om du inte har läst de tidigare delarna av serien så tryck på kategorin "Sägen om Jorvik"! (Oj, har märkt nu att jag har stavat fel på 'Sägnen'. Ubs...)
 
Infon i texten är inspirerad av: http://sv.starstableonline.wikia.com/wiki/Anne.
 
 
 
- Derek! skrek hon.
 
Ingen svarade. Vart kunde han vara? Nej föresten, nu ringer det. Det måste vara han. Men det var det inte, istället var det hennes kompis Alex som svarade i luren.
 
 
- Anne, jag har hemska nyheter. Derek var helt blåslagen när jag hittade honom. Han berättade för mig att några från Dark Core hade överfallit honom och snodde hans bilder. De förstörde även hans älskade kamera, suck. sade Alex
 
 
Nej, det fick inte vara sant. Hon hade redan tillräckligt mycket med problem. Allt började med att Derek skulle fotografera henne under dressyren, sedan kom klassens mobbare; Jessica. Anne hade blivit övertalad av Derek att låta Jessica klappa hennes häst. Concorde. Av någon mystisk anledning blev han sjuk och Anne tog honom till veterinären. Hon visste inte hur hon skulle bota Concorde och nu ligger han där stackarn och blir allt dåligare. En annan sak hade hänt innan dess, Concorde hade pratat med henne. Det var som han kunde se igenom hennes själ och prata öppet framför henne. Och nu gick han mot sin död. Ännu värre, vad ville Dark Core med Dereks bilder? Det enda som syns på dom är... Anne och Concorde.
 
- Lyssna Anne! Jag har en sak mer att berätta om! Dereks kamera var ingen vanlig en. Den kunde nämligen ta foton av sådant som inte syndes. Ett av fotonen visade att du bar vingar och en gloria! Inte för att jag tror men det lät som han sa det på allvar!
 
 
-...  Måste nog få reda på mer om det där, Alex. Jag lägger på nu, vi ses snart!
 
- Vänta! är det inte bäst att du får tala med Derek själv? sa Alex till sist.
 
- Åh, det har du nog rätt i. Tack för tipset, hejdå!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Att rädda

0 Läs mer >>
Som vanligt till dej som inte har läst de tidigare delarna! Klicka på 'sägen om Jorvik' i så fall :D
 
UBS! Detta är min version av berättelsen och stämmer inte helt överens vad http://sv.starstableonline.wikia.com/wiki/%C3%96desryttarna säger!
 
-Vakterna. Även kallade Ödesryttarna eller Soulriders, vandrade på Jorvik med mig. Vi var många men enbart fyra av mina undersåtar hade övernaturliga krafter. Jag gav dom en varsin symbol som uttryckte deras krafter. Stjärnan, månen, solen och blixten. Stjärnan är sammanbunden med Blixten. Rött är blodets färg; rött är också håret på den som bringar liv... och det är du, Min kära Lisa. sa Fripp nedlåtet.
Lisa tog sig ofrivilligt på sitt hår. Hon var en av Ödesryttarna. Hon hade svårt att förstå att hon var just en av de utvalda men samtidigt kändes det som om hon alltid hade tillhört dem.
 
- Månen har kraften att se i det förflutna, nuet och framtiden. Detta ses oftast i syner hos den utvalda. Den som bär solen rider med gyllene hår och vingar, och trotsar tid och rum. fortsatte Fripp

- Vad menas med det, Fripp? undrade Lisa

- Den Ödesryttare som är sammanbunden med solen har förmågan att förflyta sig mellan olika existentiella världar. Ett exempel på denna kraft är att hon kan öppna en portal till Pandoria. svarade Fripp med avsmak för Pandoria.

- Blixten är Ödesryttarnas krigare. Hon ska bära Krigarens färg som är densamma som lera och läder. Blixten har kraften att ta liv, även ta själar. avslutade Fripp.

- Och så var det med Pandoria...Jo, så som jag har sagt tidigare är det en värld som kan uppstå i varelsers drömmar. Landet där är lila. Inte en sån där prinsesslila utan en sådan mörk och mystiskt. Det sägs även att Garnok och hans generaler har skapat Pandoria för att i tro hoppas kunna komma ut. Som om man gräver en grotta under marken liksom. Du ser rädd ut Lisa. Är det för jag sa tidigare att vi är i Pandoria? Var inte orolig! Du kan allt se staketet som avgränsar en del av världen här. Staketet bär extra mycket paleseium och stomesik, eller som människorna säger; Magi. I Pandoria vandrar även Mörkret, som jag kallar det. Dem ser ut som Garnok fast mycket mindre. Men de är farliga för den som stöter på en sådan. Så se allt upp när du vill ta en promenad i drömmarnas värld! sedan tystnades hans röst och han gick mot portalen.

-Vad gör du? sa Lisa nyfiket.

-Vad tror du? Vi ska söka efter den ödesryttare som är sammanbunden med solen! Kom med nu till människornas värld så ska vi söka genom land ock rike intill öns hjärta och ut till universum om det ska behövas!

Förbered er för mer äventyr!

 

Ödesryttarna & Pandor...

0 Läs mer >>
Har du inte sätt de tidigare delarna? klicka på kategorin 'Sägen om Jorvik'!
 
Kom även ihåg att det här är MIN version av historien, så den stämmer inte helt överrens med vad Starstableonline Wiki säger!
 
 
Fripp tittade på den rödhåriga tjejen när hon utlöste sina helande krafter mot ett stackars rådjur. Han var nu helt övertygad att den här Lisa Peterson var en av de fyra arvingar till hans döda vakter. Hans nyfikenhet hade räckt långt, för bara någon timme sedan hade han frågat om hon kunde vifta en 'pinne' mot stenen. När hon svingade spöet mot stenen började den lysa av magi. Hon var ett mirakel som kunde det! Ännu bättre: om han hittar de andra tre utvalda så kanske de har en liten chans att stoppa Garnok...Garnok, ty Han som nu hotade världen under tystnad. 
 
- mycket vackert, Lisa. Kom med mig så ska jag berätta mer om min hemlighet...
 
Lisa lyfte upp huvudet från rådjurets varma friska kropp och nickade tveksamt på huvudet. Fripp började skutta iväg och manade på henne. Senare kom de fram till en stig, den var mycket smal och gick in som en spiral mot platsens hjärta.
 
-Vad väntar du på? gå längst spiralen! Sa Fripp med ett leende.
 
Hon gick längst spiralen och kände hur hennes kropp nästan drogs ur tiden. Lisa sneglade bakåt mot den blåa ekorren som inte avslöjade ett smack med sitt stilla uttryck. Sedan hördes ett lågt sjungande röst som blandades tillsammans med alla vindar.
 
Tid och rum passerar, alltid stilla alltid i rörelse...
 
Sedan var de framme. Det var mörkt och stillsamt här. Allt detta såg ut som en stenring med ett lila lysande tecken i mitten. Den föreställde fyra ryttare med olika egenskaper...Eller nej fem ryttare. Till och med Fripp hade ingen aning vad den femte ryttaren betydde. Fripp ställde sig på den plats han alltid hade stått på.
 
-Vi är i Pandoria. Det är en annan dimension. Pandoria finns i alla levande varelsers hjärtan, och att ta sig dit är som att vandra genom en dröm. Och det är vad vi har gjort nu, enbart jag och en annan som du kommer möta senare kan öppna den världen. Sade Fripp med allvar i rösten.
 
- Det låter väldigt omöjligt, men jag tror dig, Fripp.
 
- Du kommer lära dig mer senare, kära du. Klarar du av att lyssna på en timmes uppläsning av Pandoria så klarar du nog av tre timmar av Garnokprojektet och Ödesryttarna! Sa Fripp med ett retfullt leende.
 
- Det kan du lita på! Jag ska ändå inte mata Starshine förrän 7!
 
Fortsättningen kommer!
 
 
 
 
 

Hoppet ligger lågt De...

0 Läs mer >>

Ni som inte har sätt de tidigare delarna, tryck på kategorin 'Sägen om Jorvik' ;)

 

Allt kändes hopplöst, han hade satt fast på den förbaskade ön Jorvik i snart mer en 2000 år och han hade inte kommit någon vart. Dessutom hade hans vakter dött för länge sen och han saknade det stödet som behövdes om han skulle ha någon chans att stoppa generalerna och Garnok. Förbaskat också! Generalerna hade säkert redan kommit på en plan att frigöra Garnok, utan något motstånd. Fripp kunde inte ens tänka över den saken och pressade tänderna hårt mot varan. Just nu satt han på en ek som höll på att tappa sina blad och suckade. Sedan hörde han några röster- bekanta röster. Fripp tittade ner från trädet och såg en tjej med rött hår passera grusvägen mot Jorviks stall. För ett ögonblick trodde han att det var en av hans vakter. Lisa hette hon, Jo, så var det nog! Men det kunde omöjligt vara hon, hon varken såg ut att vara hon eller hennes personlighet- bara hennes röst. Fripp blev nyfiken och genom bara sitt samvete hoppade han ner från eken och satte sig mitt framför näsan på flickan. Hon fick stora ögon och såg förvirrad ut, Fripp trodde för en sekund att hon skulle bli rädd och sprina iväg, men nej, hon stod kvar.

 
 

- Ursäkta att jag stör, men vad heter du? Sa Fripp tänkande.

Hon svarade inte på frågan utan sa rakt ut:

- En talande blå ekorre...?

- Jag är inte en talande ekorre. Jag är en kosmisk varelse. Svarade Fripp kallt.

- så det så? Oj, jag får ursäkta mig jag heter Lisa Peterson.

Fripp blev förvånad över hennes reaktion, för hon visade ingen rädsla utan var bara smått förvånad.

- Jag vet inte vad det är med dej, men det känns som om du är någonting... speciellt... Fripp blev osäker över sitt uttal.

De tittade på varandra en lång stund.

- Jag skulle gärna vilja bjuda in dej till ett samtal senare, kan du tänka dej att komma till valedale så snart som möjligt? Sa Fripp.

-Jovisst, men gör det nått om jag tar med mina tjejkompisar?

Den här frågan var han inte beredd på, för det här var ju någonting som absolut inte fick avslöjas, för vad skulle folket på Jorvik göra om de fick veta att det finns kosmisk varelse där? Nu gäller det att komma med ett svar snabbt!

- Jag måste tyvärr säga nej åt det. Sa han till sist.

- Okej, men min häst åtminstone? Svarade Lisa.

En häst kunde väl funka, de som är på jorden kan ändå inte tala, det visste han. Men det var annorlundare med de hästarna på hans egen hemplanet för de kunde tala, de var som människor fast med mycket känsligare känslor. Han mindes tillbaks då han och hans vakter red runt på sin planet och bekämpade mot ondskan, vilka tider det. Fripps vakter var som fastjutna på hästarna och de skulle kunna offra allt för deras hästar skull. Han skämdes när han tänkte på de stackars hästarna som följde med på deras rymdresa, de som säkert dog under kraschlandningen och hur vakterna nästan dog av sorg.

- Naturligtvis får du det, Lisa! Sa Fripp.

Lisa nickade åt Fripp innan hon sprang mot stallet, hon vinkade åt ett bar tjejer som stod där intill. Fripp tog ett djupt andetag och började skutta mot Valedale.

Fortsättningen kommer snart!

 
 
 

 

 

 

 

Hoppet ligger lågt

0 Läs mer >>
 
Jorvik. Lika härlig som alltid, Ön som har begått mycket! Men som sagt, det är fortfarande en hel del kvar som den vackra ön måste gå igenom. Jag ska skriva om någonting som hände för länge sedan, någonting som värkar väldigt obegripligt...

För er som inte har läst historien om Jorviks uppkomst klicka på kategori 'Sägnen om Jorvik' ;)

 

För många tusen år sedan, långt bort från vår hem-planet Tellus, ett rymdskepp passerade Vintergatan. I fören på rymdskeppet sitter en blå varelse som liknar en ekorre och har en rynka mellan pannan. Fripp värkar han heta. Bakom honom står några vakter, de påminner om den Egyptiska varelsen Anubis. Plötsligt Börjar Fripp prata med vakterna med en nedstämd röst.

-Vi måste hinna fram till universums ände innan Garnok får lust att befria sig ...

Vem var Garnok? Vad var det ens det här mystiska sälskapet ville här? Jo, Garnok är en ond levande rök. En rök utan struktur, bara ett par röda glödande ögon och två händer som vill krossa allt. Garnok och hans generaler har ställt till med mycket besvär och har brutit mot universums lagar. Fripp och hanns vakter har i uppgift att Föra Garnok och hans generaler till universums ände som straff för deras brott. De är inspärrade längre bak i rymdskeppet en så länge. Allt värkar gå bra med Fripps uppdrag, Dock inte länge till.

några av generalerna hade desperat försökt att ta sig ut, förbannade de också att de lyckades. Generalerna hade på nått sätt fått kontakt med motorerna när de tog sig ut och nu började rymdskeppet tappa höjd. Paniken börjar sprida sig ombord bland Fripp och hans vakter.

- Fripp, vi tappar höjd, vi måste nödlanda på en av planeterna! Sa en av vakterna panikslaget.

- Du behöver inte påminna mig, vart kommer vi att landa? Svarade Fripp.

-En Planet som kallar sig Jorden, vi kommer att landa på en ö där som heter Jorvik. Gav vakten ifrån sig.

Därefter var det inte mycket mer prat om saken just den dagen. Fripp och generalerna fick uthärda klagomålen från Garnoks mörka stämma under tiden de väntade för landning. Jorden närmade sig snabbt och inte långt där efter landade de, eller rättare sagt: störtade.

Någonstans på Jorvik gick en fåraheder och vallade sina får, när han plötsligt fick syn på ett ljus som föll från himlen bland alla stjärnor. Fårahedern blev nyfiken och fick för sig att det var ett tecken från Gud, han började springa emot ljuset med iver om att få se Gud. Ljuset började närma sig med storm. Alldeles för sent märkte fårahedern att ljuset inte var Gud, utan ett rymdskepp- Som han tyckte liknade något ännu vackrare en Gud. Rymdskeppet kraschade. Fåren sprang bräkande därifrån och ut i skogens mörka skepnad, utifrån rymdskeppet var det tyst. Oroväckande tyst. Alla ombord hade kommit i nån sorts långvarande koma- Fripp, vakterna, Garnok och generalerna allesammans. Ingen skulle hitta det övergivna rymdskeppet på länge. Det skulle dröja länge innan de skulle vakna, Fripp och vakterna måste komma ett steg före Garnok innan han vaknar, Men en idag har inte Garnok vaknat, bara Fripp och vakterna har lyckats vakna ur koman som varade i århundrade. Men tiden rinner ut, de måste komma på en plan, och det är snabbt!

 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

                                                                                        

 

Mörkrets inkomst

1 Läs mer >>
 
 

Det här är min egen version av Jorviks uppkomst så ni vet :)

 

 
Som Sagt så har inte Jorvik alltid varit en grön ö full med ryttare och hästar. En gång var det bara en klippa- en klippa som man aldrig kunde tänka sig att något skulle växa där. Men en dag för länge sedan (då båtar var ett mycket andvändbart transportmedel) passerade en båt förbi Jorvik. Absolut inte med egen vilja, för varför vill man vara i närheten av stora klippor när det är oväder ute och riskera att krossa skeppet så alla drunknar ombord?
De hade även hästar ombord som skulle transporteras till kejsaren som en fredsgåva. Kaptenens dotter sick även lov att följa med som senare på båten besattes av en av hästarna o det dröjde inte länge innan de blev bästisar.
Den starka vänskapen mellan dom blev så stor att de kunde dela tankar med varandra och utföra magiska konster. Sedan kom olyckan. Den starka ovädrets vind drar båten mot de stora klipporna och alla börjar inse hur detta skulle sluta. Kaptenen beordrar att man ska sätta ner sin enda livbåt, vilka få skulle få följa med den och kanske åtminstone leva ett par minuter till? Kaptenen skrek efter dottern i panik och hon kom rusande fram till honom. 
 
Han säger åt henne att ta livbåten och ro till närmaste land. Vilket land? Hur Trodde Kapten att hon skulle klara sig, han visste nog för givet att allaskulle komma ner till helvetet. Dottern skrek tillbaka i ett försök att överrösta vågorna. Han brydde sig inte om vad hon försökte säga och satte henne ner i livbåten. Gråtande tittade dottern på sin far för sista gången. Hon sänktes ner i vattnet hastigt. Så snart hon hade satt sig till rätta i den skvalpande livbåten så hörde hon ett högt brak. Hon vred huvudet och såg till sin fasa att skeppet hade gått på grund, kort därefter så kom ännu en stark våg. Den vågen slet med sig allt och därmed hennes far. Plötsligt kom hon under vattnet och märket att Livbåten hade vält omkull. Straxt där efter tog hon sig över vattenytan utmattat. Ovädret som aldrig verkade sluta började långsamt lugna sig ned. Hon hörde ett gnägg inte långt bort. Till hennes glädje var det hennes älskade häst, hon började ta sig fram till hästen med hjälp av sina sista krafter. När hon kände att inte hennes kropp orkade längre så kom hästen fram och lyfte upp henne på dess rygg.
 
På något sätt sedan kom de upp på klipporna där de vilade. Efter en lång paus börjar de gå längs klipporna i ett försök att finna en by. Meningslöst. de gav nästan upp- När ett ljus plötslig visade sig på flickans handflata.
Dess ljus visade vägen in till Jorviks hjärta. Flickan som hade ridit på Hästen återfann hoppet och ljuset växte sig starkare. Till sist gav ljuset ett tecken på att stanna. Sedan sa den med mörk stämma:
Sätt mig ner här så ger jag liv. Ni behöver inte tacka mig, för det här är något som Profetian har sagt. Sätt ner mig...
 Flickan och hästen gjorde som ljuset sa och satt ner det. Ett sken, så starkt att man trodde att självaste solen skulle lysa trädde sig upp ur marken. Klipporna började mjukna till sig till gröna kullar, Himlen började visa sig bakom de mörka molnen, träd och växter började träda fram och ett ståtligt slott växte sig upp över självaste ljuset som en skyddande borg. Så snart bosatte sig flera människor på den vackra ön och levde lyckligt. 
Jorvik som en gång var dystert har visat sin ljusa sida och blivit en ö, en ö där mycket händer, en ö med äventyr och upplevelse, en ö som blir befolkat av både människor och hästar men även folk från en annan del av universum...
 
 
 

Jorvik