Har du missat de två tidigare delarna?
-Bilderna kommer upp så småningom!-
...Dock fick jag aldrig den önskade sjukvårdsängen mina dagdrömmar hade hoppats på. Självklart skulle alla redan vara upptagna av andra manliga gruvarbetare som hade varit i gruvolyckan. Som den enda kvinnliga som har varit med om detta borde jag få något bättre än madrassen som låg på golvet? Kuddarna som hade lagts bakom min nacke var i alla fall något att glädjas åt. Jag hade aldrig klarat av smärtan i revbenen om jag hade legat raklång. Just det föresten, Blåmärken, rivsår och tre brutna revben kunde man konstatera att min kropp hade. Så jag ska vara glad att jag slapp ha livshotande skador som de flesta andra fick.
Whitemane stod i Valedales stall fick jag nyligen veta. De hade fått ta i med hårdhandskarna för att slita henne ifrån mig. Visst tyckte jag synd om henne, men nu när jag tänker efter så är det inte så roligt att ha en mule ovanför en som luktar hö. Men... det kan ju alltid användas som nedsövningsmedel om man vill.
Det här är min tredje dag på madrassen. I ärlighetens namn har det varit räts så långtråkigt, och det blir ju inte bättre när man ser personer omkring som får plötslig kramp. Skrikande röster fulla med smärta. Därefter tar man bort kroppen så att den inte skulle sprida sjukdomar. Den första natten var värst. Det var då dem med organsvikt, förlorade kroppsdelar och grus i lungorna som pumpade ut blod på hela golvet sa farväl till livet på det allra groteskaste vis. Jag känner inte så mycket medlidande för dem men ilskan växer inom mig allt mer när dödsfallen ökar.
Mr. Owen D hade varit på alla möten som Deep Core hade anordnat. Även jag var med på dem. Men den senaste gången, två dagar innan olyckan, var han inte med. Han hade påstått att han hade en gruva nordöst som han skulle titta efter. Tro eller ej, från och med de orden anade jag att något var fel.
Jag ville ta ett ordentligt snack med honom.
Mina händer famlade efter klockan som låg bredvid mig. Med ilskan bubblande inom mig tryckte jag gång på gång på den. Det sket i sig om de andra klagade. Sanningen måste på ett eller annat vis komma fram. Två sjuksköterskor kom fram, den ena var Mrs. Stark. Den andra som visade sig kallas Gisela upptäckte mitt rasande ansiktsuttryck och sa.
- Tror du inte att vi ska ge henne lite mer morfin Mrs. Stark...?
- Absolut inte, morrade jag. Uppfyll bara min önskan. Jag vill prata med Mr. Owen D, så snart som det passar honom.
Mrs. Stark tittade förbryllat på mig och nickade kort. Sedan sa hon.
- Är du verkligen säker, Jane? Han är den högst satte i Deep Core.
- Skicka åtminstone en förfrågan, Mrs. Stark, det är allt jag begär!
- Då gör vi som du vill, sa Mrs. Stark och log mot mig. Gisela, kommer du så vi kan uppfylla hennes önskan?
En suck hördes bakom henne som svar.
- Du har fått besök, Jane Roland, sa Gisela dagen därpå. Mr. Owen D vill tala med dej i enrum, så vi bär upp dej till en av de rullande sjukhussängarna.
Hon tog fram en säng och tog bort den blodiga madrassen som låg på den. Med hjälp av Mrs. Stark bar de upp mig och madrassen jag var på och la den på sängen. Sedan började vi passera mängder av korridorer. Efter en lång stund stannade vi framför en låst dörr. Mrs. Stark lutade sig fram mot mitt öra och viskade, så lågt att jag knappt själv kunde uppfatta orden.
- Om det... skulle vara nått, tryck på den här.
Hon gav mig en liten fyrkantig sak med en röd knapp på. Det såg ut som en ganska ny uppfinning, antagligen var den som klockan, om man tryckte på den så kom det hjälp. Trådlös dessutom. Och vad skulle kunna hända därinne menade hon? Jag blev en aning nervös men stod för min vilja att veta sanningen. Med min knutna näve runt manicken drog jag den under täcket och tog ett djupt andetag.
- Jag är redo.
Jag hörde hur de tunga dörrarna stängdes bakom mig. ljudet av en nyckel som vreds kom straxt därefter. Jag hade svårt att vrida på huvudet men av det jag såg var bläcksvart. En ödslig lampa tändes och en lång skugga föll över skenet.
- Så trevligt att vi möts igen, Jane Roland.
Han lät inte alls som han hade gjort tidigare. Det vänliga i rösten tycktes vara som bortblåst och jag rös i hela kroppen.
- Så du hade något att säga till mig? Jag har faktiskt något att säga till dej också. Vem ska börja, du eller jag, Jane?
Min hals kändes plötsligt så torr och jag fick inte fram ett pip. Owen D gick fram några steg så att hans ansikte trädde upp sig. Det såg förhärjat ut, med stora mörka ringar som omslöt hans ögon.
- Du verkar inte bry dej så mycket om det. Då kan väl lika gärna jag säga mitt först.
Nej, jag ångrar mig, jag vill inte vara här! Sa en orolig röst inom mig. Jag tvingade mig att vara still och lugn, så att han inte skulle få se mig som en ynkrygg.
- Som du kanske redan har förutspått kommer Deep Core läggas ner. Tack vare denna förskräckliga olycka som har hittills krävt över 150 liv, därav runt åttio saknas än. Men, men, hänt är hänt och gjort är gjort.
Gjort är gjort...
- Nu ska jag berätta en sak för dej som endast de i mötena vet. Det är nämligen så att vi i hemlighet ska återuppliva Deep Core. Men med en ny sak att stäva efter. Förvånad? Det får du allt vara, det är inget att skämmas över! Jo, det är så att Deep Core ska flyttas ut till havet, där vi inte kan bli störda, och sträva efter befrielsen, Owen D började skrocka.
För första gången på länge tog jag till orda.
- Och vad menar du med "befrielsen"?
- Befrielsen är vår härskare, han som skal dra sin vrede över universum! Men han har problem, han tittade allvarligt på mig och fortsatte, och det är vårt uppdrag att befria honom från hans eviga fängelse.
Det kändes inte klokt. Har han blivit galen? Men hans ord låter ju så trovärdiga... Dock så långt ifrån verkligheten. Vad skulle jag tro? Mina tankar omkring detta fumlar runt. Plötsligt tittar jag för första gången in i Owens ögon och får fram ett svar på frågan. Han talar sanning.
- Och vad vill du få fram genom att berätta det här för mej, Owen? hon struntade att säga hans titel helt och hållet.
- ... Hur ska jag förklara detta för dej då, flinade han. Kort och gott kan man väl säga att jag gärna tar dej som anställd, som en utomordentlig högsatt person. Jag lovar dej, vi skulle jobba mycket bra tillsammans.
Det var stora tomrum i hans pratande. Han nämner inte ens vad man gör där ute på havet för att "sträva efter Befrielsen". Redan nu visste hon sitt svar.
- Owen, jag kan mycket väl säga redan nu att jag inte vill.
Man såg något vilt i hans ögon samtidigt som han knöt sina nävar så hårt att knogarna vitnade. Hans tänder pressades samman innan han tog ett djupt andetag och slappnade av.
- Det var ju synd att få höra, fick han fram. Nåja, en sista sak vill jag säga dej bara, vi alla har fått höra den fina historien om att du blev räddad av din häst. Hur tappert hon grävde fram dej och tog dej utan börda till sjukhuset. Mycket vackert var det. Det jag ville säga dej var att jag har fått ögonen för... Whitemane, om det var så hon hette? Jo, och då undrar jag om hon är till salu.
Han lät orden sjunka in i mig. Som om jag var ett barn som inte förstod ordens innebörd. Owen såg min osäkerhet och talade ivrigt.
- Vad sägs om fem miljoner? Nahe, tio, trettio eller femtio miljoner då? Du borde tacka ja till mitt kanonerbjudande!
Så mycket pengar har jag aldrig kunnat drömma om. Ett val som kunde försörja mina framtida barn och även deras barn... och så många fler generationer fram! Men vad skulle han göra med Whitemane ifall han fick som han ville? Jag vill inte ens tänka över saken. Nu ska jag bara säga nej en gång till och be sedan om att få gå. Släppa taget om den förbjudna sanningen och fortsätta leva mitt liv som förr. Med Whitemane. Trots att jag inte har fått ställa min egen fråga, en fråga som han skulle slinga sig förbi antagligen. Sanningen bakom olyckan.
- Förlåt, men hon är inte till salu. och jag får ursäkta mig men jag måste iväg nu, Owen.
Owen gick fram till mig, så nära att hans ena höft lutade sig mot sängkanten. Han lutade sig över så att han var precis ovanför mitt ansikte och stirrade in i mina ögon. Som om han ville slita ut något därifrån. Hans högra hand sökte sig under täcket och plötsligt insåg jag vad han var på väg att göra. Förskräck greppade jag efter manicken som skulle få mig ut härifrån innan Owens befallning. Hoppas att han inte fick tag i den. Jag greppar tag om hans hand som omslöt manicken och försökte tvinga upp hans fingrar. Då satte han sin vänstra hand runt min hals, och av ren förvånelse släpper jag taget om hans högra. Med ena handen sluten runt min hals och den andra i luften säger han.
- ... Om jag säger att man inte kan tacka nej...? Om jag säger hotar, nej, tvingar dej, går du med på det då? Om du ber lite snällt kan du fortfarande få pengarna. Och vet du vad? Vad du än säger kommer du och din häst följa med mig ut på havet och befria vår härskare! Med hjälp av dej och tre andra ska vi tillsammans, Jane, utföra ljusceremonin och befria våran härskare, eller Garnok om du vill kalla honom det! Vi kommer att kunna en gångs skull övervinna vår fiende!
Jag försöker lätta hans hand runt min hals och lyckas kraxa fram ett par enstaka ord.
- Vilka fiender...?
- Det tänker jag inte tala om för dej innan du är snäll och följer med mig! han spottade ut orden som om det vore gift och greppade hårdare tag om min hals.
-Aldrig! Jag vägrar! Och om du tusan vill tvinga mig med kan du ju inte döda mig!
Jag kunde nästan uppfatta rädsla hos honom när han lät handen glida ner. Rädsla för att förstöra något värdefullt. Jag insåg min chans och kastade mig över honom. Han tappade balansen och föll bakut stupad med mig. Jag borrade in mina fingrar runt hans armar, då skrek han av smärta och släppte taget om manicken, eller rättare sagt, kastade bort den. Jag tittade upp från Owen och såg att den låg i bortre hörnet av rummet. Min kropp försöker att resa sig upp men smärtan i bröstet är för stor. Istället får jag krypa fram på alla fyra. Mina ögon avgör att det var ungefär bara en ynka meter kvar till manicken. Owen, som hade i en bråkdel sekund stönat över märkena efter naglarna, slängde sig fram och greppade tag runt mina handleder, vridit dem bakom min rygg på ett onaturligt vis så att jag försvarslöst inte kunde röra på mig. Vi båda två andades ansträngt och i någon sekund kändes allt så stilla. Han började viska till mig med ett hat som omfamnade hela hans väsen.
- Jag hade hoppats att det här skulle vara enklare.
- Men du hade fel.
- ... Jag trodde att jag kunde lösa det här själv men det verkar som om jag får tillkalla mina DC män. Hur nykläckta dem än är i branschen.
Sträck på dina ben, Jane. Då når du.
Han tog fram rep med sin fria hand och försökte knyta upp en knop som hade skapats medan den var i hans jackficka.
Du är nära, Tryck bara.
- Owen, du får nog städa efter dina spår. För det är väl inte roligt ifall polisen måste gripa in?
Han tittade över hennes axel och slutade plötsligt att reda ut knopen när han upptäckte den blinkande manicken.
- Du din...!
- Hörru, lyssna på mitt råd och gå innan det är för sent, sa jag lugnt.
Han bet sig om läppen, släppte taget om henne och sprang till nödutgången.
- Än är det inte över! Förbered dej för att allt du älskar skal försvinna när Garnok träder fram. Du kommer att få känna hans vrede inför dit svek!
- Jag kommer att hinna sprida ut ditt ryckte innan du lyckas, Owen!
- Ingen kommer att tro dej, log han olyckligt.
Han hade rätt. Vem skulle tro på en flicka som talade om profeter och om att Owen var ond? Owen, som sågs som arbetsvärldens förebild.
- Och föresten, från och med nu kan du kalla mig Mr. Sands.
Sedan försvann han ut genom nödutgången.
Hänt är hänt, gjort är gjort.
Mrs. Stark och Gisela stormade in i rummet straxt därefter. De tittade först på den illa tillknölade sängen och sedan på mig. Mrs. Stark sprang till mig, omfamnade mig och började ställa tusentals frågor om hur jag mådde och om vad Sands hade gjort mot mig. Jag ville berätta sanningen, gråta som ett barn i hennes famn och tröstas av att de kunde hjälpa mig. Skydda mig från det onda. Men jag kunde inte det, inte efter det som Han hade sagt.
- Jag blev arg på honom, för att han inte kunde stoppa olyckan. Fast såklart, det var ett urdålig anledning. Jag försökte ta mig till honom så jag kunde slå honom, men då lugnade han ner mej och sa att han var tvungen att gå.
Mrs. Stark kysser mig på kinden och bär mig i sin famn till sängen som nu var ombäddad av Gisela.
- Imorgon vill jag hem.
Gisela lyfter på ena ögonbrynet och säger.
- Du vet att du inte är helt återställd.
- Jag rider hem på Whitemane och vilar därefter i några veckor.
- Jag kan väl inte hindra dej, suckar Gisela.
Hem.
Jag känner hur en tår rinner nedför nästippen och ler svagt. Lycklig över att jag slapp billigt undan.
Det var min historia om händelsen då Gruvan, som kostade 225 liv inträffade. Och om händelser runt det, kan man lugnt säga.
// Jane Roland
