Kära dagbok
Jag ska berätta en händelse som utspelade sig för någon vecka sedan i "nu-form".
Idag var det den 12:e februari 1903. Den dagen då jag ska säga upp mig från jobbet. Klockan hade gått över sju och olyckligtvis är man dömd till försening. Men, det gör ju inget som sagt. Jag tar med mig nödvändigheter och hämtar Whitemane från stallet. Fort som vinden tar vi oss till Valedale. När jag är väl framme till den lilla stugan vid sidan av gruvan, stiger jag av Whitemane. Kylan biter tag i mig när en vindpust drar sig förbi. Jag skyndar mig in i stugan, där jag sedan tar emot värmen med öppen famn.
Det blir plötsligt kallare när dörren öppnas.
- god morgon fröken Roland, skrockar min överherre David Mark. Kan du göra mig en tjänst och bära mina väskor medan jag inspekterar gruvorna? Det är nämligen oerhört mycket pappren man måste pyssla med förstår du!
- Tror tyvärr att jag måste säga nej, jag måste till min chef. Eftersom...
- Men det är ingen stor grej, fröken. Kom med här! sa David hastigt.
Jaha... Mitt besök med chefen fick vänta ett tag.
Jag såg inget, men jag förlitar mig på min hörsel. Framför högen med väskor och annat trams i famnen, hör man David tillsammans med en annan inspektör. Steven eller något heter han. högljudda och skrattande tog de ett vinglande steg efter den andra. Fulla. Inte ett dugg engagerade i deras uppgift. Jag hånlog med tanke på att de säkert skulle få sparken efter deras lilla "inspekteringsrunda".
- Det var en rysk en tysk och en Bellman som ramlade. sa Steven och flinade.
- HAHAHAHA, den var bra brorsan! Vad sägs om den här...
Och så höll de på. Ända tills vi nästan kom till återvänds gränsen i själva gruvans hjärta.
- Ursäkta mig, Mr. Mark, borde vi inte gå tillbaka nu? Du sa att detta inte skulle ta så lång tid nämligen, frågade jag lugnt.
David var tvungen att stanna och tänka över frågan innan han svarade.
- Det k-kan vi... väl göra sötnos. Fattar ingeeet, varför är vi här? Herregud. Nu går vi tillbaks.
Rätts som det var gick han i den grova stenväggen och föll bakut stupad. Jag ställde ner väskorna och hjälpte David upp. När han väl stod på fötter hör jag en avlägsen mansröst skrika.
- SPRING, RÄDDA SIG DEN SOM KAN! GRUVAN STÖ...
Rösten dör bort när ett hav av grus och sand störtar fram i gruvkanalen.
Kort där efter störtar stora stenblock ner från taket. Min första reaktion var förvånelse. Sedan förstod jag vilken livsfarlit situation jag befann mig i och skrek.
Skärp dej Jane, fatta beslut.
Hänsynslöst släppte jag taget om David och sprang för livet åt det motsatta hållet där man hoppades att ljuset skulle träda fram. Mina tankar omkring David och Steven flimrar förbi. Dem var dödsdömda, så fulla och ohanterliga som de var. Jag känner hur klänningen stoppar min rörelsefrihet och sliter loss den. Man struntar fullkomligt i att man springer i underkläder med ett tunt nattlinne över. Enbart tanken att överleva blinkade som en röd ikon inom mig.
Jag hör stönande och smärtsamma skrik bakom mig när ännu ett större stenras störtar. Min puls stiger för varje steg och mina, nu, bara fötter snubblar allt mer. Jag börjar bli trött.
Plötsligt, som en orm attackerade från ingenstans, störtade stenblock ovanför mig.
//Jane Roland
Fortsättningen kommer snart :)
