Hoppet ligger lågt
Ni som inte har sätt de tidigare delarna, tryck på kategorin 'Sägen om Jorvik' ;)
Allt kändes hopplöst, han hade satt fast på den förbaskade ön Jorvik i snart mer en 2000 år och han hade inte kommit någon vart. Dessutom hade hans vakter dött för länge sen och han saknade det stödet som behövdes om han skulle ha någon chans att stoppa generalerna och Garnok. Förbaskat också! Generalerna hade säkert redan kommit på en plan att frigöra Garnok, utan något motstånd. Fripp kunde inte ens tänka över den saken och pressade tänderna hårt mot varan. Just nu satt han på en ek som höll på att tappa sina blad och suckade. Sedan hörde han några röster- bekanta röster. Fripp tittade ner från trädet och såg en tjej med rött hår passera grusvägen mot Jorviks stall. För ett ögonblick trodde han att det var en av hans vakter. Lisa hette hon, Jo, så var det nog! Men det kunde omöjligt vara hon, hon varken såg ut att vara hon eller hennes personlighet- bara hennes röst. Fripp blev nyfiken och genom bara sitt samvete hoppade han ner från eken och satte sig mitt framför näsan på flickan. Hon fick stora ögon och såg förvirrad ut, Fripp trodde för en sekund att hon skulle bli rädd och sprina iväg, men nej, hon stod kvar.
- Ursäkta att jag stör, men vad heter du? Sa Fripp tänkande.
Hon svarade inte på frågan utan sa rakt ut:
- En talande blå ekorre...?
- Jag är inte en talande ekorre. Jag är en kosmisk varelse. Svarade Fripp kallt.
- så det så? Oj, jag får ursäkta mig jag heter Lisa Peterson.
Fripp blev förvånad över hennes reaktion, för hon visade ingen rädsla utan var bara smått förvånad.
- Jag vet inte vad det är med dej, men det känns som om du är någonting... speciellt... Fripp blev osäker över sitt uttal.
De tittade på varandra en lång stund.
- Jag skulle gärna vilja bjuda in dej till ett samtal senare, kan du tänka dej att komma till valedale så snart som möjligt? Sa Fripp.
-Jovisst, men gör det nått om jag tar med mina tjejkompisar?
Den här frågan var han inte beredd på, för det här var ju någonting som absolut inte fick avslöjas, för vad skulle folket på Jorvik göra om de fick veta att det finns kosmisk varelse där? Nu gäller det att komma med ett svar snabbt!
- Jag måste tyvärr säga nej åt det. Sa han till sist.
- Okej, men min häst åtminstone? Svarade Lisa.
En häst kunde väl funka, de som är på jorden kan ändå inte tala, det visste han. Men det var annorlundare med de hästarna på hans egen hemplanet för de kunde tala, de var som människor fast med mycket känsligare känslor. Han mindes tillbaks då han och hans vakter red runt på sin planet och bekämpade mot ondskan, vilka tider det. Fripps vakter var som fastjutna på hästarna och de skulle kunna offra allt för deras hästar skull. Han skämdes när han tänkte på de stackars hästarna som följde med på deras rymdresa, de som säkert dog under kraschlandningen och hur vakterna nästan dog av sorg.
- Naturligtvis får du det, Lisa! Sa Fripp.
Lisa nickade åt Fripp innan hon sprang mot stallet, hon vinkade åt ett bar tjejer som stod där intill. Fripp tog ett djupt andetag och började skutta mot Valedale.
Fortsättningen kommer snart!
