Domedagen 2
Fortsättning 2. Har du missat den första? klicka här -> http://starstablekatarina.blogg.se/2014/march/domedagen-1.html#comment
Framför mig ser jag min mormor, som är vackrare än någonsin. Hon ler mot mig och vinkar. Är hon inte död egentligen? Jag skjuter undan den tanken och börjar gå mot henne. Varför känns golvet under mig så mjukt? Det var inget golv utan moln. Jag förundras av den tanken och fortsätter. När jag tittar upp mot henne, då vi är bara några meter ifrån varan, Tappar jag förståelsen när mormors vingar breder ut sig.
Tystnaden tar över och min mormor ler igen. Inget vanligt leende utan mer som ett hånflin. Jag blir rädd och backar ofrivilligt när en tanke slår mig. Himmelriket, där alla utan synder får vara efter livet. Skulle jag vara död? Jag är inte klar med mitt liv, jag är inte ens vuxen än! NEJ, det får inte vara sant! Mina ben börjar springa, tar mig så långt ifrån mormor som det går. Jag kommer inte långt förrän molnen under mig tar vika. Faller sedan i hav av mörker som aldrig verkar ta slut.
Fallet tog slut och en obeskrivlig smärta strömmade genom mig när jag föll mot något hårt. Tankarna trevade sig till sin rätta plats. Jag tvingade mig själv att minnas. Plötsligt flimrade alla minnena förbi på en gång. Jag skrek frustrerat över min hopplösa situation och öppnade ögonen. Det blev ingen skillnad, allt är fortfarande bläcksvart. Jag började skrika efter hjälp tills min röst inte bar mer. Smärtsamt kravlade jag upp på alla fyra och trevade efter en ljuskälla. Här var man alltså ,fast under stenmassorna, mirakellöst hamnat i ett litet tomrum, men håller på att kvävas av syrebrist. Jag som var så nära att komma ut, och nu alla chanser bortkastade. Och hur skulle jag klara mig med den outhärdliga smärtan som stack i bröstkorgen?
Jag hörde rassliga andetag, livlösa och fulla med sorg. Det visade sig vara mina egna. Jag kunde inte röra på mig, så jag blev liggande kvar, med flämtande andetag med en känsla som sa mig: Besegrad.
Något drog mig. Jag kunde inte se vad. Vid första anblick såg det ut som en grå fluffig klump. Jag kisade och märkte att det var en häst. Whitemane. Jag tittade runt i min omgivning. Det var ljust, så det måste betyda att jag var ute. En vindpust drog förbi. Jag började huttra och Whitemane vände huvudet mot mig och gav en lugnande blick. Han släppte mig och la sig ner. Det var nog meningen att jag skulle sitta upp på honom. Med nöd och näppe tog jag mig upp, när Whitemane reste sig försökte jag hålla mig upprätt men sjönk ihop slappt mot hans hals. Hur räddade han mig? Jag orkade inte tänka över den saken utan var bara tacksam.
Försiktigt tog han sig fram. Efter en stund var vi framme vid Valedale byn. Där pågick ett stort tjohej och hundratals kvinnor tog sig förvirrat till gruvan för att vänta på sina älskade, om de hade överlevt. Mängder med sårade togs till det lilla sjukhus som fanns här och jag var nog bli en av dem. Ibland stannade människorna upp och tittade förundrat på mig och Whitemane. En sjuksköterska kom fram till oss och började leda Whitemane mot sjukhuset. När jag tittade närmare på henne såg jag att det var min gamla kamrat Hedvig Spark. Vilken tur att vi stötte på varan.
Framför mig kunde jag se en mjuk sjukhussäng som väntade på mig. Det skulle bli skönt att vila upp sig där. Därefter vet jag Exakt vad jag ska göra, Och det med glädje.
//Jane Roland
Sista delen kommer snart :3
skriven
Jag började läsa domedagen, Jag tycker den är jätte bra! Kunde inte sluta läsa :)